Garnfynd

Titta vad jag hämtade från 'posten' igår. Mmmm ... sex mysiga 100 g nystan av Rowanspun Aran till reapris från Cucumberpatch i färgen heath. De har en dov nyans av lila med inslag av rött på tweedvis.

Funderar på att sticka en kofta eller tröjja till mig själv, men har ännu inga uppslag. Skulle gärna titta in hos The Knitting Garden för att leta i gamla Rowan magazin efter inspiration. Dock kommer jag av okänd anledning inte in på denna annars bra webbsite. När jag får lite tid över ska jag bege mig med hela bebiskonkarongen till Wincent och bläddra där.

Ett barn&familj ezine, som jag ämnar följa, har uppstått i bloggvärlden: Living by C&W

Intrasslia

Hösten känns allt mer påtaglig. Tilltagande mörker och kyligare luft gör att man drar koftan allt tätare mot kroppen. Att det är bra med mörkt på kvällen för barnens sömnrytm är en klen tröst. Att tänka på alla mysiga théstunder och frestande vintermat som väntar bakom hörnet hjälper heller inte mycket. Endast solen och värmen kan ge mig full energi. Då är det tur att hösten innnebär uppstart av en mängd nya aktiviteter. Genom att engagera mig i dessa kan jag till viss del distrahera mig från höst- och vinterdeppigheten. Ja, Anthea har blivit så 'stor' nu att hon ska börja på förskola (helt själv - utan oss föräldrar). Mannen min ser fram emot att på allvar köra sin firma. Själv ska jag vid sidan av mammaledigheten med Leonard läsa statsvetenskap på C-nivå (så gott det går). Och så ska jag sticka!

Stickning är en hel vetenskap. Det upptäckte jag ganska snart. Det går att mossa in sig precis hur mycket som helst. I samband med stickandet av Anouk var min plan att jag skulle lära mig mönsterstickningstekniken intarsia. Fickorna stickas nämligen med denna svåra teknik. Med en stor portion självförtroende gav jag mig i kast med denna utmaning häromdagen. Efter några misslyckade försök insåg jag mina begränsningar. Antingen förstår jag inte den här teknikens tillämpning. Eller så är intarsia helt enkelt inte en teknik för mig. Som tur är erbjuder stickbeskrivningen "duplicate stich" som alternativ till intarsia. Betydligt enklare. Så nu har jag återvunnit självförtroende vad gäller enklare mönsterstickningar.

Alla delar till Anouken är nu uppstickade och endast moteringen av fickor/remmar samt påsyning av knappar återstår. Mönstret anger ingen specifik teknik för att sy på dessa delar. Har hittat tips om påsyning av fickorna av mind of winter som jag kanske kan ha nytta av. Annars får det bli att jag syr fast med 'vanliga' stygn.

Birchen, min vän i höstrusket!

När kylan kommer och åskan går så trottaren på Odengatan rasar igenom känner jag mig sugen att vira in mig i en stor mohairsjal. Vilken tur att jag är klar med min mega-Birch då! Ja, denna generösa kreation kommer definitivt att bli en trogen följeslagare i höst!

Ser många möjliga användningssätt. Traditionellt svept över axlarna med lös knut fram. Kanske när jag sitter och kurar på balkongen med en rykande kopp cappuchino. Men troligen oftast virad slarviga varv runt halsen innan jag hastar ut i storstadsvimlet. Men det finns andra sätt. Sjalen är ju knappast ett nytt påfund. Redan de gamla grekiska kvinnorna under antiken kunde bära sjalen med stil. De eleganta fransyskorna på 1800-t visste knappt några gränser för hur de skulle använda sina kära sjalar. Så varför inte experimentera i höst. Kanske slänga sjalen sådär världsvant nonchalant över ena axeln eller kanske täcka håret med den som en mystisk trollgumma. Eller kanske inte ...

Supermjuk och värmande med sina sjuttio procent super kidmohair når den fritt hängande ända ner till knävecken. Ändå är den här sjalen ultralätt. Den väger knappt hundra gram.

Mitt första ebayköp någonsin blev ett socknystan av märket Regia i en mängd röda nyanser. Den poserar här stolt med matchande rönnbär i bakgrunden.

Kan du gissa vad detta är? En ledtråd finns i Knitty våren 2004. Det är ett gammalt projekt som dragits fram ur gömmorna. Hittills är resultatet visserligen ganska sladdrigt och bitvis glest mellan maskorna (inser att garnet jag använder är trettio procent tunnare än mönstret anger). Inte heller är färgvalet det bästa (det var första gången jag beställde garn online...). Men jag kan inte motstå det här lite smågalna mönster. Och när jag ändå stickat framstycket så är det ju inte så väldans mycket kvar...

"En gigantisk kontrollerad härva"

Min man såg på mig med en klurig blick häromdagen och undrade: "Hur definierar man egentligen stickning? Kan man inte säga att det är en gigantisk kontrollerad härva?". Lite motvilligt kunde jag väl hålla med honom. Men när jag tänkte lite till och tittade på det jag höll i händerna förstod jag plötsligt vad som hade inspirerat honom till denna hans egenhändigt formulerade definition, Min Birch. Ur hans synvinkel handlade det om nysta efter nysta som med stickornas hjälp omvandlades till en stor chunk med typ .. tyg. Och visst är det väl så, på sätt och vis. För mig handlar det dessutom om att skapa en färdig produkt. Genom att följa några raders mönsterbeskrivning är det möjligt att skapa användbara plagg, accessoarer eller heminredningsdetaljer. Men inte minst handlar det också om att få ro i sinnet.

Idag tog nysta tre slut och det är fortfarande ca tio mönsterupprepningar kvar av min Birch. Den är redan väldigt stor så det blir en supergosig jättesjal att linda in sig i. Jag kan svepa in mig i denna så jag ser ut som en himation-invirad kvinna från antikens tid. Himation är det vi idag kallar för mantel. Jag vet det varandes fru till en arkeolog ... och stickandes en jättestor organiserad garnmassa.

Hur som helst, för att kunna avsluta Birchen var jag tvungen att garnshoppa. Och då kunde jag lika gärna skriva ihop en hel garnshoppinglista. Så det bar av till Odenplan och Wincent där de har allt man kan tänka sig från Rowan. Förutom Kidsilk Haze nysta nummer fyra bidde det ett nysta Felted Tweed i färgen 155 Ginger till en Shedir samt ett nysta Cotton Glacé i färgen 741 Poppy till söta bebiskor ur boken Sticka till busiga barn. Nästa garnstopp var Ljungqvist garn där jag frossade i Garnstudions alpaca inför de stundande kraftiga prishöjningen. Det blev ett gäng vardera av rosenrött 3620, grönmelerat 7238 och blåmelerat 7240. Priserna höjjs visst med över 30 procent i höst.

Efter en rad dagar med regn och rusk har solen äntligen kommit tillbaka. Ja, jag får visst inte nog av värmen, Tomaterna på balkongen har nu börjat få färg men vi låter dem mogna lite till. Det blir Anthea som får skörda årets första tomat. Kanske redan imorgon bitti till frukosmackan.

Vem tar hand om knyttet?

När jag läste i svenskan om en pappa som inte får pappaersättning för att vårda om sitt fyra månader för tidigt födda barn höll jag på att tappa hakan i morgonlatten. Mina små problem med att få tid till tentapluggandet mitt i småbarnslivet framstod plötsligt i nytt ljus. En del får kämpa så himla mycket för att ens få vara med sin förtidigt födda försvarslösa bebis. Ja, vem som helst kan förstå att man inte vill lämna sitt barn i nöd. Att vara fyra månader för tidigt född innebär troligen att man är i behov av både neonatalvård och sina föräldrars kärleksfulla närvaro samt omvårdnad. Som i det här fallet, hade sjukhusets kurator sagt att pappan hade rätt till ersättning. Läkare hade alltså skrivit på ett intyg om att pappan behövs tillsammans med mamman i omvårdnaden av barnet. Vet ju själv hur det funkar för Leo var på neonatalen sin första vecka i livet. Vi har en socialdemokratisk regering. Behöver jag säga mer... Har sett till leda på hur de klappar sig på bröstet om säger att de värnar om de svaga och via bidrag vill jämna ut olikheterna. Här är ett solklart exempel på hur samhället snarare misshandlar en man som redan ligger ned. Troligen en invandrare som arbetar stenhårt, har dubbla jobb, trots att han inte har en heltidsantsällning.Troget går han till jobbet år efter år i tron att hans skattepengar går till någonting vettigt. Han är busschaufför och vårdare med en hyfsad ekonomi som givetvis lätt rämnar då han varken kan jobba eller får någon ersättning. Ungefär som att han inte har annat att fundera på när han sitter där vid kuvösen och håller sitt lilla barns hand. Istället får han rådda med det administrativa, vända sig till olika instanser som gång på gång ger honom avslag. Detta trots att de inte ens har bemödat sig om att titta närmare på hans fall. Avslaget är givetvis åt helvete, men det finns dessutom alldeles uppenbara okonsekvenser i avslaget. Han får avslag för att han inte har schemalagt jobb. Det ena är visserligen inte det, men det är det andra. Jag skrubbar mig på huvudet och undrar. Får man anställa vem som helst på föräkringskassan. Dessutom måste mannen ordna med lån på 40000 kr för att de överhuvudtaget ska kunna klara sig. Allt detta hade han sluppit om han instället hade varit en latmask med arbetslöshetsersättning. Då hade han dessutom kanske fått (varit tvungen att) gå kurs på något flott ställe i hur man viker papper eller något annat väsentligt.

På intressant.se finner du andra bloggar om: samhälle, politik, vård, familj, socialdemokraterna

Plugga med småbarn.

Det bli en ny erfarenhet att plugga med två småbarn och (förhoppningsvis) komma iväg och tenta på lördag.

Leo, ska heta Leonard (ja, från början skulle han ju heta bara Leo), Janos (efter farfar) och Kaiser (hmm, det är en allt för avancerad historia), Han har blivit en riktigt dreggelkille, kanske är det tänder på gång? (Det är mormor Kirsti som hålller Leo på bilden.)

Anthea ritar ("rita, måla") gärna med pappa och kanske kan man ana ett visst intresse åt det konstnärliga? Hon ritar redan fina cirklar och fiskar ("sikoa"). Sådan pappa sådan dotter kanske?!

Titta förresten vem som dök ned i brevinkastet idag ... yogamannen! Han ser lite väl allvarlig ut tycker jag. 

Kanske skulle han behöva slappa framför ett sticke och uppleva meditationen som det kan ge. Och, så skulle han förutom ro i sinnet få ett konkret resultat. 

Kanske en FAKE-A-GAMO väska, en Shedir mössa eller varför inte ett par Blueberry Waffle socks?

Att somna framför stickningen

Igår höll jag för första gången på att somna framför min stickning. Känslan kunde säkert liknas vid att "somna framför ratten". Det har visserligen aldrig hänt mig men likheter finns tveklöst mellan långkörning och långrandig stickning. Monotont arbete med knappt märkbart resultat. Sent på kvällen. Utmattad efter en intensiv och trevlig dag med gäster och barnbus. Och givetvis blev det tokfel. Massor av aviga maskor på rät rad. Ajj, ajj, bara att repa upp med fumliga trötta händer.

För att jaga bort tristessen som uppkommer med detta sega sticke har jag andra dagar prövat på att sticka fort. Den optimala hastigheten är då det går fort som tusan men utan minsta fel. Att bara finnas till i denna stickhastighet är meditation. Men med växande hugrig bebis och leksugen lilltjejj är pauserna mer frekventa är sticktillfällena. Yarnharlot, hon som också skrivit boken At knits End, beskriver humoristiskt i sin blogg hur hon upplever stickningen av Birch. He, he ... man är ofta inte ensam om sina stickerfarenheter. Och det är just något av det fina med alla dessa goa´ stickbloggar. Att få ta del av varandras stickäventyr.

Nu är hur som helst de första två nystanen avklarade och ett halvt ska vara kvar att sticka upp enligt beskrivningen. Antagligen stickar jag mycket löst för jag misstänker att det kommer att behövas betlydligt mer garn för den här sjalen. Uppläggningen bestod av 299 maskor (!). En mönsterrapport består av åtta rader som också innebär en minskning med tio maskor. Den här sjalen börjas i triangelns bas. Efter två avklarade nystan är jag i rapportupprepning nr elva och har således ca 190 maskor kvar på pinnen. Det motsvarar nitton rapporter eller 152 rader. Raderna blir visserligen allt kortare men vi får väl se hur långt min tråd på nysta tre räcker. Om det ens kommer att räcka.