Att somna framför stickningen

Igår höll jag för första gången på att somna framför min stickning. Känslan kunde säkert liknas vid att "somna framför ratten". Det har visserligen aldrig hänt mig men likheter finns tveklöst mellan långkörning och långrandig stickning. Monotont arbete med knappt märkbart resultat. Sent på kvällen. Utmattad efter en intensiv och trevlig dag med gäster och barnbus. Och givetvis blev det tokfel. Massor av aviga maskor på rät rad. Ajj, ajj, bara att repa upp med fumliga trötta händer.

För att jaga bort tristessen som uppkommer med detta sega sticke har jag andra dagar prövat på att sticka fort. Den optimala hastigheten är då det går fort som tusan men utan minsta fel. Att bara finnas till i denna stickhastighet är meditation. Men med växande hugrig bebis och leksugen lilltjejj är pauserna mer frekventa är sticktillfällena. Yarnharlot, hon som också skrivit boken At knits End, beskriver humoristiskt i sin blogg hur hon upplever stickningen av Birch. He, he ... man är ofta inte ensam om sina stickerfarenheter. Och det är just något av det fina med alla dessa goa´ stickbloggar. Att få ta del av varandras stickäventyr.

Nu är hur som helst de första två nystanen avklarade och ett halvt ska vara kvar att sticka upp enligt beskrivningen. Antagligen stickar jag mycket löst för jag misstänker att det kommer att behövas betlydligt mer garn för den här sjalen. Uppläggningen bestod av 299 maskor (!). En mönsterrapport består av åtta rader som också innebär en minskning med tio maskor. Den här sjalen börjas i triangelns bas. Efter två avklarade nystan är jag i rapportupprepning nr elva och har således ca 190 maskor kvar på pinnen. Det motsvarar nitton rapporter eller 152 rader. Raderna blir visserligen allt kortare men vi får väl se hur långt min tråd på nysta tre räcker. Om det ens kommer att räcka.