Sunday, March 09, 2008

On defrost

När de tveksamma solstrålarna allt mer börjar hitta fram genom det massiva vintermolntäcket är det inte bara damm som avslöjas. Så här på slutvintern upptäcker jag typiskt, och ännu mer som småbarnsmamma, hur jag försummat mig själv. I lördags påpekade min omtänksamma frisör hur illa det är att vänta i mer än ett halvår mellan klippningarna. Jag vill inte ens tänka på hur lång tid det var sedan jag var på massage, eller hos naprapaten eller tränade.

When the heistant rays of sunshine increasingly finds their way through the massively heavy winter clouds it's not only dust that is revealed. At the end of the winter I typically, if not more since I've become a small childrens mother, notice that I've been neglecting myself. This Saturday my considerate hairdresser noticed me how bad it is to wait more than half a year between hair cuttings. I don't want to think how long it was since the last time I had a massage, went to a naprapathist or even did some body exercise.
Solens strålar är som livselixir för mig, jag vet inte hur jag klarat mig utan denna vinter. Det är möjligt att jag fått men för livet. Helt klart är att utomlandsflytt till varmare ställe någon dag är ett realistiskt mål i livet. Frågan är bara vart? Ännu mer realistiskt är att en semesterresa till värmen under våren kanske kunde rädda mig från att bli halvgalen efter en lång och mörk vinter!

The rays of sunshine is like life elixir to me, I don't know how I've managed without this winter. Quite possibly I have scars for life. Surely realistic plans in life is moving somewhere warmer one day. The question is where? Perhaps even more realistic is that a vacation trip to a warm place somewhere would save me from getting half crazy after a long and dark winter!
När jag känner mig som mest risig eller krumbuktig är det hur som helt skönt att höra "du är så fin så klockorna stannar" av sin kluriga ordnyfikna dotter! Smälter gör jag också när jag upptäcker att vår knappt tvåriga son verkar ha full koll på tidsperspektiv. I fredags förhörde sig maken om vem det är som har nattning varpå sonen svararde tydligt och med full tillförsikt att "pappa natta dag, går mamma natta".

When I feel most lousy and dodged it certainly is lovely to hear "you are so nice that the clocks stops" from ones ingenious word exploring daugther! I definitely melt when I discover my almost two year old seems to have full control about time perspective. This Friday my husband inquiried about who would put the children to bed and my son clearly and with full confidence answered "dad put to bed day, yesteday mother put to bed".
På stickfronten händer det mest på vägen till arbetet, ibland på lunchpausen och enstaka gånger stickar jag även hemma på kvällen. Huvuddelarna på Leos kofta är nu klara. Monteringsarbetet verkar desto värre vara ganska omfattande. Att sticka små små knappbårder får mina händer att nästan krampa.

Knitting wise most things happen on my way to work, sometimes I pick up my knitting during lunch break and rarely I get the chance at home in the evening. Most of the pieces to Leos cardi is now done. The finishing seems pretty teadious. To knit tiny tiny button/hole bands makes my hands almost cramping.
Tur då att jag kan växla till det fluffiga Aislin projektet. Det kommer att bli såå fint!

Then it is great to change to the fluffy Aisilin project. It will be soo nice!

2 comments:

Emma said...

Vilken härlig och omtänksam komplimang från käraste lilla dottern. Ibland blir man ju så glad över sina små att hjärtat nästan går sönder i kroppen.

Elena said...

Barns klurerier, det är helt klart bästa höstdeppighetsboten!