Vårdnadsbidraget - för människan, eller för att implementera ett feministiskt ideal

Om jag vill ta hand om mina barn, mer än ett år och ett halvt, får jag inte ett jota av farbror staten. Om jag däremot lämnar mina barn på dagis får jag (indirekt) ersättning. Detta gäller även om jag skulle ha mitt barn hos en dagmamma. Men som sagt, inte ett öre om jag själv tar hand om mina barn. Det är alltså bättre att lämna över barnen till exempelvis grannen än att rå om dem själv. Ett annat alternativ är att du byter barn med en annan familj. Men fy och skam om du tar hand om ditt eget barn. Då får du ingen ersättning, ajja bajja.

Det kallas utjämnande politik. Vi betalar drivor med skatt för att farbror staten ska kunna portionera ut dem så att vi gör rätt saker. Vi kvinnor ska exempelvis göra karriär har farbror staten bestämt. Jag tror inte en sekund på kollektivismen - att vi ska uppoffra oss för gruppen, för allas väl. Visst ska vi ta hand om sjuka, gamla och andra som har det svårt. Men att staten går så långt att de ska tala om för oss hur vi ska leva är för mig helt obegripligt. Och, det verkar det även vara för 'kollektivisterna', ty det verkar vara svårt att leva som man lär. Ohly bor i bostadsrätt och hans dotter går i privatskola. Persson köper Herrgård. Freivalds köper bostadsrätt samtidigt som hon driver politik med syfte att hindra bildning av bostadsrätter. Exemplen är oändliga. De flesta människor är, tror jag, i grund och botten snarare liberala - i den bemärkelsen att människan ska ha rätt att förverkliga sig själv. Att den fria viljan är viktig. Att alla är lika värda och att man ska värna om de svagaste. Vad folk än säger sig tycka och tänka, så anar jag att de flesta människor drivs av liberala grundvärderingar.

Om jag anser att mina barn mår bäst av att vara hemma tills de är tre, eller fem, eller vad som helst. Så borde jag rimligtvis få stöd från staten för att kunna förverkliga min önskan, antingen i form av skattelättnader eller genom att erbjudas samma ersättning som för dagisplats eller dagmammeplats. Om jag inte kan göra karriär under den här tiden så är det väl helt och hållet upp till mig? Ett annat scenario, som inte är helt orimligt, är att en mamma och pappa arbetar halvtid i skift så att barnen kan vara hemma. Båda gör karriär på halvfart och barnen kan vara hemma. Men det funkar alltså inte idag. Om man inte är beredd att betala skyhög skatt då - utan att få något tillbaka.

Göran Hägglund hjälte? Bild saxad ur Svenskans ledarsida 1 feb 2007.

Kristdemokraterna, som ju av tradition värnar om familjen, är de enda som verkar anse att det är en självklarhet att vårdnadsbidrag ska gå till föräldrarna som väljer att vara hemma med sina barn. De menar att det är upp till var och en hur man vill ta hand om sina barn. Det borde ju vara rimligt, om man anser att alla är lika värda, har rätt att göra fria val och förverkliga sig själva. Men nej, så tycker inte folkpartiet l-i-b-e-r-a-l-e-r-n-a utan de påstår nu att vårdbidraget ska vara betingat med jämställdhetsaspekter. Vad detta betyder kan jag inte begripa. Jämställdhet för mig handlar om jämlikhet d v s 'allas lika värde', och har ingenting att göra med ''alla kvinnor måste göra kärriar, vare sig de vill eller ej'? Men jag anar att det för fp tyvärr handlar om det senare. Varför skulle annars vårdnadsbidraget behöva betingas. Om alla är lika värda får man väl själv välja? Det är med lite sorg i hjärtat jag inser att fp är lika liberala som sossarna i den här mycket centrala frågan.

Pingat på Intressant.se. Se även andra bloggar om: Politik, Samhälle, Vårdnadsbidrag, Familj, Barn, Liberalism, Liberalerna, Kollektivism, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Jämställdhet, Frihet, Jämlikhet