Kostcirkeln, bästa middagstipset!

I eftermiddags efter att jag och födelsedagstjejjen bakat äppelpaj var det dags för mig att laga middag. Lammfärs hade inhandlats på förmiddagen. På en kvart hinns inte med de sedvanliga kolhydrattilläggen. Då maken föreslog bönor till såg jag framför mig en gryta uppkryddad med lök, mynta, spiskummin och tomatkross, på nordafrikanskt vis eller kanske snarare mellanösternaktigt. Rea-champinjonerna vi köpte ett halvt kilo av i helgen behöver också användas upp innan de får egna ben och rymmer från kylen. "Någonting saknas" kände jag och tittade in i kylen och spanade in ett paket fetaost och ett granatäpple. "Va' tjusig maten kommer att se ut med påströsslade granatäppelkärnor", tänkte jag.

En kvart senare smakar vi på den uppslevade grytan varpå maken säger att "det här var ju stabbigt". Visserligen med vänlig ton, men matkritik är inte normalt hans stil. Så jag börjar ana oråd. Smaken är det ju inget fel på. Men det är klart, den är ju lite fet med all ost förståss. Maken tuggar besvärat vidare och undrar om han kan få bröd till maten och mumlar något om "mycket proteiner". Så sträcker plötsligt dottern sin tallrik mot mig med bestämd min och säger "mamma, annan mat!". Då är domen avkunnad! Det är två mot tre. Så det är bara att inse att mina talanger som kockdotter inte alltid infinner sig spontant. Och med facit i hand borde jag ha kommit ihåg kostcirkeln från mellanstadiet.

Senare på kvällen chitt-chattar maken och jag lite i samband med kvällsmatningen av Leonard. Han skrockar till och säger "du, minns du fem myror är fler än fem elefanter? Den där maten var lite som den där sockerkakan som Brasse bakade med hans favoriter korv och godis i.". Han ler belåtet. Efter en stund lägger han till "du vet, mat är lite som modernism. Man fokuserar på en ingrediens. Din mat idag var lite barock ... nästan med små statyer på toppen". Men så ser han ut att tycka synd om mig och passar på att berömma mig som för ovanlighetens skull så väl tar emot hans kritik. Men jag kan bara storskratta inombords. Borde jag kanske vara förnärmad?