Sockor och småbarnsliv

Nu är äntligen andra Pomatomus-sockan färdig. Ingen "second sock syndrom" här inte! Min slutsats är att de här sockorna var kul att sticka då de krävde min uppmärksamhet hela vägen. Slarvade jag det minsta med att hänga med i mönstret blev det lätt fel, särskilt i fotdelen. Är nöjd med slutresultatet, sockorna kommer definitivt att komma till användning. Regia's variegated färger funkade utmärkt till denna sockmodell. Däremot kunde jag inte hitta någon kul färgblandning. Denna blåbrunafärgblandning borde dock funka med exempelvis blåjeans. Nu saknas ett par lämpliga skor. En öppen modell skulle synliggöra det fina mönstret. Här är exempelvis en schyst sko där mönstersockan kommer till sin rätt. Dessa kraftiga sockor kräver också skor i en storlek större.

Det gick väldigt fort. Från singelböna till tvåbarnsmamma. Att ha barn sägs vara utvecklande. Men om det alltid är till det bättre är jag inte helt säker på... Som exempelvis mitt goda morgonhumör som inte längre är lika givet. När morgonen drar igång på alla växlar glömmer jag nämligen ofta att äta själv. Då är det inte så konstigt att jag går omkring och gnäller som en surkärring. Hoppas bara att denna nya sida inte permanentar sig och blir en ovana. En annan aspekt är att toleransnivån sjunkit pinsamt lågt ibland. Kan känna mig hysteriskt tacksam över att, visserligen hålögd, få hela fem timmars sammanhängande sömn. Förr krävde jag minst sju, helst nio, timmar. Antar att detta till viss del beror på min dotters helt fantastiska kommentarer i ottan. Det verkar som att hon processar allt nytt hon lärt sig dagen innan och så rabblar upp detta i ljus kvittrande ton.

Äckeltoleransnivån verkar också ha sänkts drastiskt. Det oundvikliga kladderiet kräver att man sänker sina ambitioner. Men Ibland går det hela till överdrift. Som när jag utan att tveka torkar bebispya på mina kläder eftersom papper inte finns till hands. Ja, ja, bebisen får ju inte ha fuktiga kläder på sig. Men ändå. Men det som fascinerar mig mest är när dagen går mot sitt slut, i mitt fall ofta redan i samband med nattning av småttingarna. Då somnar jag inte så sällan på leksakerna. Alldeles utmattad och oförmögen att flytta på dem. Inte konstigt man känner sig som en ostkrok när man vaknar. Det låter kanske som att det skulle vara synd om mig. Men det är inte sympatier jag fikar efter. Snarare att dela med mig av reflektionerna från småbarnsbubblan jag befinner mig i. Har du upplevt någon 'personlighetsförändring' på grund av livet med småbarn? Vad är din värsta farhåga vad gäller småbarnslivets? Berätta gärna.